TTS operation

Tänkte att jag skulle berätta om operationen här eftersom det är så många som frågar mig om vad det egentligen var som hände, varför den andra lilla tvillingen inte klarade sig :/ 

Det började med att vi som veckorna tidigare skulle åka upp till huddinge för kontroll av tts. I 2 veckors tid låg vi i ett tidigare stadie då operation inte var aktuellt ännu men väldigt nära då fostervattens mängden hela tiden blev mindre hos den mindre tvillingen. Jag hade hållt tummarna som en tok att det skulle ha vänt eller stannat upp men så såg inte fallet ut den dagen tyvärr. Man såg ganska fort att den mindre tvillingen nu låg som i en Kongo med fosterhinnan tätt intill sig. Peter som våran läkare hette den dagen sa att nu är det tyvärr behandlingsläge och det kan inte vänta till måndag. Vi skulle egentligen vänta eftersom min riktiga doktor sverker ek gärna ville göra operationen själv men Peter tyckte inte att tiden fanns. Vi gick igenom riskerna som finns med en tts operation.

En tredjedel av alla operationer dör båda två
En tredjedel av alla operationer dör den ena tvillingen
En tredjedel av allla operationer klarar sig båda två
Det finns också risker för handikapp och hjärnblödning. .
Vi fick också erbjudandet att avsluta graviditeten, men det var absolut inget alternativ för oss. 
Vi bestämde oss för att utföra operationen! För utan så hade ingen av tvillingarna klarat sig.. 

Vi fick checka in på patienthotell hotell eftersom operation skulle bli av dagen efter klockan sju på morgonen.  Så från kvällen så fick jag fasta fram tills det var dags. Självklart vaknar jag då klockan två på natten och är både hungrig och supertörstig men det var bara att stå ut.

Klockan 6.30 checkar vi ut och börjar gå mot avdelningen där jag ska få ligga kvar en dag efter. Jag är så nervös att jag knappt vet vad jag heter längre då jag aldrig tidigare blivit opererad och min sambo inte kommer att få vara under operationen som jag hela tiden trott. En sköterska möter upp oss och vi får ett rum där vi ska bo. Jag får byta om och dom sätter dropp och så får jag även antibiotika där igenom. Strax innan jag ska rullas iväg på operation 8.30 får jag 2 tabletter en tablett som gör att livmodern mjukar upp sig så man inte ska få samandragningar under tiden och en lugnande tablett. Jag blir uppkörd till operations salen där Peter min läkare Marius en annan läkare och 2 sköterskor väntar på mig. Jag får byta "säng" och där börjar dom tvätta magen, med sprit och sedan är det dags för lokalbedövningen. Här händer de någonting och jag känner att jag blir jättedålig och att jag försvinner iväg jag ser att alla människors där inne försöker prata med mig men jag hör ingenting för de susar så dant i öronen och bilden av dom är helt suddig. Efter en stund jag vet inte hur lång tid så kommer jag tillbaka och det känns som att jag kokar. De första jag säger är att jag är så varm dom måste blåsa kall luft på mig så en sköterska börjar vifta i ansiktet på mig med journalerna och lägger en blöt kompress i pannan på mig. Det tar ytterligare en liten stund men sen känner jag mig normal och dom kan sätta igång. Jag hade fått väldigt lågt blodtryck säkert av stress eller nervositet så när dom stack mig i magen med lokalbedövningen så svimmade jag av.

Jag ser självklar inte vad dom gör men dom berättar hela tiden vad nästa steg är. Dom börjar med att lägga ett snitt och sedan fyller dom på med 1 liter vätska "fostervatten" går in med lasern och börjat sedan att bränna av kärlen, brevid mig har jag en liten tv skärm så jag ser hur det lyser till när dom bränns av. Operationen tar inte så lång stund och när dom är klara med att bränna av kärlen så tömmer dom ut 1.5 liter fostervatten innan de är dags att limma ihop såret.

Läkarna är nöjda med operation och berättar att allt har gått bra de vart en liten blödning precis där dom gick in men de är väldigt vanligt och absolut ingenting att orora sig för.

Jag rullas tillbaka till mitt rum där min sambo väntar på mig och då brister det för mig jag börjar gråta för att jag trodde jag skulle dö under operationen när jag svimmade, över att han inte hade varit med, över att jag var så trött och utmattad ja allt på en gång sedan somnar jag och blir väckt när det är mat. Efter operationen får man vänta i minst en timme innan man får äta. Man är mörbultad efteråt och det känns ungefär som att man har fått sig ett par ordentliga slag i magen.

Läkarna kan inte heller säga hur operationen helt har gått förrän nästa dag så det blir en lång väntan på att det ska bli nästa morgon. Det första dygnet är mest kritiskt.

På morgonen kommer Marius in som har jour för att göra det slutgiltiga ultraljudet. Sedan är det meningen att vi ska få åka hem och fortsätta med kontroller på hemmaorten.
Här konstaterar man att det tyvärr bara finns hjärtaktivitet hos det ena fostret.

Den lilla tvillingen ligger ihoprullad som en liten boll och man kan inte se något hjärta slå.
Den stora tvillingen är det full fart på och den verkar nu må mycket bättre.

Jag hade så många olika känslor under den tiden, jag var helt förstörd över att inte båda hade klarat sig samtidigt som jag var oerhört tacksam för att vi hade fått behålla en av dom och att inte båda hade gått bort. Det har varit en tuff tid efteråt och det går inte en endaste dag utan att jag tänker och funderar på det som har hänt. . Jag antar att det kommer bli bättre med tiden, men det är svårt just nu.

Det vart ett långt inlägg..





dikt lånad från emschens.se

Tänker på Er! Så hjärtskärande detta inlägg var, jag sitter och gråter i floder. Ta hand om Er och den lilla tvillingprinsessan som klarade sig- ängelprinsessan har det jättebra i himlen tror jag! Stor Kram

Jag ryser när jag läser var du/ ni varit med om gumman! Jag tänker på er. Du skriver väldigt ärligt o fint!
Ta hand om varandra massor av styrke kramar ifrån mig! <3

Jag glömde mitt namn, kramar Alexandra i Kenya